Ansikte mot ansikte

av Anna-Karin Elfstrand
Kyrkospel – något förkortat – (Studiebokförlaget 1967)

Roller:
A, B, C, D, E och F  är vanliga människor – i vanliga kläder – som
samtalar om livet. Ibland är det monolog snarare än dialog.
A, B, C påminner om farisén i texten,  medan D, E och F ger röst
åt tullindrivaren. Vit – i röcklin – och Svart – i röcklin + svart
skynke över axlarna – representerar olika livsattityder.

 

A    Vid tillvarons yttersta gräns
B     vid lidandets innersta smärtpunkt
C      tömmer vi – tillfredsställda – överflödets skålar.

(DEF dricker mimiskt ur sina händer, formade till skålar.)

D    På livets spända evighetslina
E    över dödens tomma avgrund
F    dansar vi – aningslösa  - utan skyddsnät.

(ABC går balanserande fram som på lina. Alla vänder sig sedan mot
församlingen)

AB    Låt oss se den yttersta gränsen!
CD    Låt oss uppleva tillvarons bråddjup!
EF    Låt oss falla i ett skyddande nät!

Vit   
(Sjunger eller läser)

”Men såsom en fågel mot himmelens höjd
sig lyfter på lediga vingar
han lovar sin Gud, är glad och förnöjd,
när han över jorden sig svingar.
så lyfter sig själen i hjärtelig fröjd
till himlen med lovsång och böner.” 

(Människorna går under sången omkring framme i koret, går
förbi varandra utan att se, var och en i sin egen ”bubbla”. 
Vandrar mållöst omkring utan kontakt med varandra. Vid
följande repliker stannar den ena efter den andra och ser sig
villrådigt omkring. Under dialogen med Vit och Svart kan de
ta något steg fram, men man märker att de inte ser.)

A    Var är vi?

B    Vilka är vi?

C    Vem är jag – och du?

D    Vinglös fågel
        spanar jag mot okända rymder –
        rymder som inte finns,
        eller som finns
        bara som tigande mörker.

E    Var är vi?

F    Vilka är vi
      du och jag?

Svart 
Stoft för vinden!

Vit    
Avbilder av Någon!

A    Vem är jag?

Svart   
Nummer på ett hålkort.

B    Men jag då?

C    Och jag?

Svart   
Ett slitet hjul
en trasig kugge
i ett stort maskineri.

DEF    Och vi?

Svart   
Konturlösa skuggor
utan ansikte, utan namn.

Vit
Vänner kallar jag er…

D    Det är så kallt.  ( Ser mot vit) Vänner?

E    Jag fryser…

Svart      
Inte underligt – ni är ju döda!

A–F    Döda? Är vi döda?

B    Men jag har ju mitt arbete…

C     …och min familj.

D    Jag är anställd vid ett storföretag
      med goda avanceringsmöjligheter…

E   Och jag håller på med mina studier.

ABC   Inte är vi döda! Så löjligt!

DEF    Nej, vi lever!

A–F    Lever!

(DEF armbågar sig i tur och ordning fram mot församlingen)

D    Mina papper är i ordning, meritlistan lång, betygen goda.
       Jag hoppas att jag...

E    Med min utbildning och praktiska yrkeserfarenhet bör  jag…  

F    Mitt välkända namn borde vara garanti…

Vit                
Stressade i karriärens ständigt uppåtvridna spiraltrappa.

D    Men jag måste ha det här jobbet. För pengarnas skull!

E    Pengar är makt

A    Pengar är välstånd

B    Pengar är trygghet

Vit                
Fångade i välfärdens standardhets.

A    Ändå är allt så främmande…

C    Inte trodde jag att livet skulle vara så här… Så
       mördande enformigt…  Så glanslöst och grått.

B    Du ska väl inte klaga, som har det så bra!

C    Jag vet…  Men vart tog min glädje vägen?
      Var är leklusten, det sorglösa skrattet?

B    Var är vi egentligen?

Svart            
I dödens land.

F    Trolösa – utan fäste

E    Vilsna – utan hopp

D    Känslokalla – utan kärlek

C    Oälskade – utan tillit är vi.

Vit                
Lika fåglar utan vingar.

A – F    Ve oss!

Svart           
Att leva är att acceptera, att resignera…

Vit                
Ett nytt bud ger jag er:  att ni skall älska varandra.
Detta har jag talat till er, för att min glädje ska bo i er
och för att er glädje ska bli fullkomlig.

/– – –/

A    (Har gått fram till altarringen på norra sidan, vänd mot
         altaret.)

         Herre, du vet att jag har försakat mycket för din skull.
         Du vet att jag alltid troget vandrat på dina vägar,
         att jag följt alla dina bud och alltid predikat i ditt namn.

Vit              
Om jag än talar både människors och änglars tungomål,
men inte har kärlek, är jag bara en ljudande malm
eller en klingande cymbal.

B    (Mot altaret)
       Jag tackar dig Gud för att jag inte är som många
       andra i vår sekulariserade tid,
       egoister och hänsynslösa karriärmänniskor.
       Tack och lov, att jag varken är småfifflare eller
       förskingrare, tvivlare eller ateist. 
       (Mot församlingen)
      
Jag har fått trons gåva, och 
       jag ser en mening i allt som sker.

Vit              
Om jag har profetians gåva och känner alla djupa hemligheter
och har all insikt  i världen, och om jag äger en tro så väldig  att jag
kunde flytta berg,  men inte har kärlek – är jag ändå  ingenting.

C     (Mot församlingen) 
        Jag för min del är inte alls religiöst lagd. Hur kan 
        egentligen förnuftiga människor tro på sånt där?
        (Gör en gest mot altaret) Men jag är en rättskaffens
        människa. Jag har aldrig lurat någon,  jag är alltid
        vänlig och tillmötesgående och brukar ofta ge rikliga
        bidrag till olika  välgörenhetsorganisationer.
        Det är tur, att man hör till de hederliga i samhället.

Vit              
Och om jag delar ut allt vad jag äger åt de fattiga,
ja, om jag utlämnar min kropp till att brännas, 
men inte har kärlek – då vore det mig till ingen hjälp.

/– – –/          

(Under textläsningen går A, B, och C  åt sidan och böjer huvudet.
D, E och F står längst ner i mittgången. Deras repliker kan vara
deras tankar)

D     Jag vet inte riktigt varför jag kom in här. Jag har inte varit i 
        kyrkan sen konfirmationen. Jag bråkade mest av alla i våran
        grupp. Och faktiskt har jag fortsatt att bråka. – Det var ingen
        som såg mej riktigt. Jag ville väl testa om nån märkte att jag
        fanns. –  Fast den där stunden i kyrkan var fin på nåt sätt.
        Och nu står jag här. Det känns lite främmande och konstigt. 
        Ändå var det något inom mej som drog mej hit.

E    Livet är tungt och svårt just nu. Ja, till en del är det väl mitt
       eget fel. Jag hamnade snett i affärslivet. Pengarna  rullade för
       fort. Jag tappade fotfästet och började göra ohederliga affärer.
       Ingen fick märka nåt, och jag blev expert på att ljuga och hålla
       masken. Sen sprack bubblan. Nu väntar jag på min dom.
       Varför gick jag in hit till kyrkan egentligen? Nån längtan kanske 
       efter förlåtelse – - -  Finns det nån förlåtelse för såna som mej? 
       - – -  Jag undrar det?

F    Det är svårt att va ensam – att va både mamma och pappa sam-
       tidigt. Barnen får va för mycket ensamma hemma. Jag klarar
       inte av både jobbet och att vara med dom så mycket som jag vill.
       Och aldrig har vi råd att göra nåt roligt tillsammans. Dom klagar
       inte precis, men ibland ser jag att dom är ledsna. Ibland tjatar
       dom om nåt som alla andra har, nåt speciellt klädesplagg eller
       smartphones eller nåt annat som alla ska ha nu förtiden. Härom-
       dagen  tog  jag med ett par jeans var till dom från affären där jag
       jobbar – utan att betala. Nu har jag så dåligt samvete.
       Gud, förlåt mej!

Vit    
(Går ner och ställer sig bredvid eller bakom D, E och F – identifierar
sig med dem. Ger röst åt deras längtan.)

Till vem kan jag tala?
Till dig, som icke är här
och dock närvarande.
Dig som utan att röra vid mig
fattar min hand.
Dig som leder mig
där ögat ej ser. Till dig
jag viskar i mörkret.                                

(Dikt av Ragnar Thoursie) 

(D, E och F går fram till altaret, åtföljda av Vit.  Svart lägger av
sitt svarta skynke.
Alla spelarna samlas i koret – altarvända.
Hälsar altaret och går ner till sina platser.)

 
Textläsning:         Luk. 18:9–14 eller Joh. 15:9–12     

Förs.sång 217     Gud för Dig är allting klart