Drama – ett sätt att leva min tro

Anna-Karin Elfstrand
(Till Stiftsboken i Skara stift 1992)

Mitt första minne av ett litet drama inför publik var i skolsalen i tredje klassen, när jag var i 9-årsåldern. Vi skulle göra ett julspel och jag skulle vara ängel. Mina två äldre bröder hjälpte mig att göra vingarna, en sinnrik anordning av ståltråd och silkespapper, som kunde fästas på min rygg utanpå det vita lucialinnet. Jag minns än i dag hur högtidligt det kändes att vara ängel. Att skydda och vaka över barnet Jesus och hans föräldrar var något mycket betydelsefullt. Det var inte bara en roll i ett spel. För mig var det just då ett stycke verklighet.

Andra gången jag var med i ett teatersammanhang var ett par år senare i realskolans första klass. Nu var publiken större. Hela skolan var samlad. Det var ett sagospel och jag var en prinsessa, som råkade ut för illasinnade skogsväsen.

Silkeskjol och gullesko
jag på ängen mistat
Huldror som i skogen bo
kronan från mig listat…

Denna sorgliga sång satt jag på en sten och sjöng och kände mig övergiven. Jag hade blivit utsatt för hån och orättvis behandling av ”huldrorna”, och jag kände, att en av dem var lite extra hårdhänt när hon slet av mig kjolen, som om det var verklighet och hon faktiskt ville mig illa. Det var min upplevelse just då, och ledsenheten kändes alldeles äkta.

Jag tar fram de här exemplen från min barndom, för jag förstår nu, att jag båda gångerna påverkades känslomässigt av det som hände på scenen. Det är intressant att notera två saker. Dels dramats effektivitet, dvs att spelarna dras med i spelet, så att det känns verkligt både för dem och för åskådarna. Dels möjligheten att lära sig något om sig själv, när man identifierar sig med en rollgestalt.

Som tonåring i mitten av 1950-talet kom jag i kontakt med kyrkospelsrörelsen, först i en liten kyrkospelsgrupp i min hemstad Jönköping och senare på sommarkurser i Sigtuna med bl a Olov Hartman och Tuve Nyström som ledare. Något senare kom jag till Lund och deltog aktivt i Lunds stifts kyrkospel, under ledning av Birgitta och Ingemar Thorin.

Under de här åren lärde jag mig att kyrkospelet – det liturgiska dramat – lyfter fram de dramatiska momenten i gudstjänsten och poängterar dialogen mellan församlingen och Gud. Dessutom händer något som kanske är ännu viktigare. Dramat tydliggör relationen mellan varje enskild människa och Gud. Jag förstod så småningom, att Bibeln egentligen speglar livets drama i evighetsperspektiv och att detta drama utspelar sig inom varje människa både i gudstjänsten och utanför kyrkan i vardagens små och stora händelser.

Mer och mer inser jag – inifrån – hur mycket vår värld, vår vardagsverklighet hör ihop med himlen. ”Himmelriket är inom er… eller mitt ibland er…” Hur ofta har jag inte läst det och hört det, men ändå inte riktigt fattat. Plötsligt blir det viktigt att söka svar på frågan: ”Vad betyder allt detta – för mig?”

Ett drama – en pantomim, ett rollspel, en fri dramatisering eller en intervju – kan lyfta fram och skapa förståelse för de ”bibliska” människorna. Jag får syn på dem och upptäcker plötsligt att de är mycket vanliga och mycket mänskliga. Jag kan känna igen mig själv i deras situation och problem och uppleva, att Jesus talar inte bara till sina samtida, utan också till mig, till oss idag. Innehållet i i bibeltexten träder fram tydligare än när vi bara hör den läsas och vi kan lättare ta emot evangeliet på ett konkret, personligt sätt. Detta gäller förstås också innehållet i en psalm som gestaltas, t ex i form av en pantomim.

”Kan det inte bli övertydligt?” undrar någon. ”Underskattar vi inte människornas inlevelseförmåga, om vi dramatiserar en redan tydlig och lättförståelig berättelse?”
Jag tror inte det är någon risk, om dramagruppens deltagare går in för att förutsättningslöst och med öppenhet försöka tolka budskapet i en text, som i och för sig är ”vanlig” och välkänd. Vi blir ofta blinda och döva för det vanliga, det vi tror att vi kan. – När vi går in i den beskrivna situationen och känner oss in i de olika rollerna, talar texten till oss på ett nytt sätt – i våra sinnen, i vår kropp och därmed också i vår själ och ande. Texten får en ny dimension. Då kan vi färga den med vårt engagemang och ge dem som ser och lyssnar nya associationer och aha – upplevelser.

Jag vill ge ett exempel:
Historien om Sackaios (Luk.19:1–10) får vi ta del av redan i söndagsskolan. Han följer oss genom livet, som den lille mannen som klättrar upp i ett ”mullbärsfikonträd” / ”sykomor”.
Låt oss använda vår fantasi och fundera lite över Sackaios, en fullvuxen man, om än lite kort i rocken, en föraktad tullindrivare, en förskingrare med hårda nypor, en hatad maktmiss- brukare. Varför i hela världen är han så intresserad av att få se en skymt av Jesus? Hur känner han sig, när han utan att tänka på om det passar sig eller inte, klättrar upp i ett träd för att bättre kunna se Jesus? Plötsligt visar han här en helt annan sida. Är det barnets spontana nyfikenhet eller kanske en längtan efter något annat, något bortom materiellt välstånd och maktgalenskap, som driver honom upp i ett träd!

Visst kan jag med lite inlevelseförmåga tänka mig in i hans situation när jag läser texten, men det är först när jag ser en dramatisering och försöker identifiera mig med rollgestalten eller när jag själv agerar i rollen, som jag verkligen känner i kropp och själ, att Sackaios – det kunde vara jag. Jag kan känna hans längtan och nyfikenhet och sedan, när Jesus tilltalar honom, bestörtning och känsla av att vara avslöjad, genomskådad. Och ännu senare, när han förstår att Jesus verkligen ser på honom med en kärlek utan förbehåll, då känner jag hans lättnad och glädje och iver att ställa till rätta det som blev fel.

Samma igenkännande kan jag uppleva när man gestaltar berättelsen om den samariska kvinnan eller Maria med nardusflaskan eller Marta och Maria i Betania eller liknelserna om vingårdsarbetarna, som fick olika lön, eller den förlorade sonen – och den hemmavarande sonen, eller de upprörda fariséerna som förfasar sig över att Jesus umgås med syndare. Vi har så många ”roller” inom oss och så många livserfarenheter, attityder och känsloupplevelser, som på många sätt stämmer med det som Bibeln handlar om, och vi behöver påminnas om det gång på gång. (Jag har nu bara tagit exempel från Nya testamentet, men självklart gäller det också människor och situationer i GT.)

I dramaarbetets olika rollgestalter får jag en chans att upptäcka olika sidor hos mig själv. Det är lärorikt och personlighetsutvecklande. (När jag nu skriver ”jag”, menar jag förstås att detta gäller var och en som vill pröva det här arbetssättet.) Ibland får jag också pröva Jesu roll och känna in mig i hans kärleksfulla sätt att vara. Hur skulle han ha gjort, vad skulle han ha sagt i den här situationen? Kanske så här? Låt oss pröva!

Genom att få mer och mer kunskap om Jesus och hans liv här på jorden, inte bara på det intellektuella planet utan också på det fysiska och känslomässiga, påverkas jag av hans utstrålning. När jag lär känna hans ärliga känslouttryck, både sorg och vrede, stränghet och ömhet, hans raka budskap i en total, förbehållslös kärlek, då börjar jag så småningom förstå vad evangeliet innebär. Är det kanske så, att vi genom att se på Jesus och ”härma” hans förhållningssätt kan fungera bättre i vardagen – ”i Kristi efterföljelse”? Jag tror det.

Det är viktigt att vi får pröva olika roller i ett drama, både positiva och negativa, onda och goda. Först och främst kanske vi behöver känna oss in i en roll, som vi tycker ligger långt från vår egen personlighet, för att kunna lära oss något mer om Gud och om oss själva, och för att få förståelse för sådana som vi tycker är annorlunda än vi.

Flera konfirmandlärare har berättat för mig om hur stark en dramatisering av psalmen ”För att du inte tog det gudlomliga dig till en krona” (Sv ps 38) kan bli, just när Jesusrollen gestaltas av någon av de stökigare konfirmanderna. Plötsligt märks en inre stillhet och ett stort allvar och engagemang hos den här unga människan, som tycks ha upptäckt något nytt inom sig, kanske känt ett tilltal, upplevt ett möte. . . En sådan erfarenhet kan leva kvar länge i honom/henne som en möjlig livsattityd.

Drama – ett sätt att leva min tro. Ja, så är det för mig!

Jag vill avsluta med att citera Olov Hartman, som i sin bok ”Stället om törnbusken” har beskrivit det liturgiska dramats funktion. Han skriver bl a så här:

När man på kyrkospelets vis inte bara är Ordets hörare, utan också dess görare får det en nästan förskräckande verklighetshalt för den som är med. Man spelar sig inte bort från de
heliga verkligheterna, man går rakt in i dem med kropp och själ.