Kyrkospel under 50 år

Anna-Karin Elfstrand

 

Några personliga erfarenheter av drama i gudstjänsten under drygt 50 år 

Bibeln har kommit mig nära i min vardag mycket tack vare att jag tidigt kom i kontakt med kyrkospelsrörelsen i Svenska kyrkan. Att i gudstjänsten tillsammans i en grupp få gestalta bibeltexter och psalmer, så att både vi själva och andra får uppleva evangeliet både med kropp och själ, och med hjärta och hjärna, det har varit – och är fortfarande -  en värdefull del av mitt liv.

Personliga minnesbilder
Första gången jag kom med i en dramagrupp var i min hemförsamling i Jönköping, när jag gick i första ring på gymnasiet. Diakonissan Ragnhild Åkerblom samlade några ungdomar, som var intresserade både av teater och av kyrkan. Året var 1957 och jag var sjutton år. ”Envar i högmässan” av Signe Larsson var vårt första spel, och jag minns att det kändes positivt, när vi spelare fick agera och uttrycka vanliga människors tankar och känslor under det som händer i en gudstjänst Detta var nytt! Det var befriande! Jag minns, att Tuve Nyström, som var kyrkospelsregissör i Sigtuna, kom ner till oss en gång och hjälpte oss med uppsättningen. Då blev det allvar och det var spännande för oss tonåringar! Jag skulle senare möta honom många gånger under de årliga sommarkurserna i Sigtuna, där prästen och författaren Olov Hartman och Tuve Nyström var ledare.   När jag som nybliven student kom till Lund 1960, tog jag kontakt med Lunds Stifts Kyrkospel under ledning av Ingemar Thorin och Birgitta Hellerstedt Thorin. Jag minns särskilt en övning av spelet ”Saliga är de barmhärtiga”, som handlade om den barmhärtige samariern. Vid generalrepetitionen i en av Lunds stifts små kyrkor ute på landet, så vände jag mig gång på gång åt fel håll vid min replik. Ingemar och Birgitta och hela gruppen, inklusive jag själv, skrattade av hjärtans lust, och det gjorde mig avspänd och trygg, och till slut blev det en rätt vändning.

Lunds stifts kyrkospel gjorde stora uppsättningar, som spelades under sommartid i domkyrkan i Lund, där många turister fick ta del av dessa dramatiska konstverk. Mer om detta senare. Jag minns en gång, när jag skulle få ersätta en spelare, som hade slutat. Det var i Ulf Söderlinds ”Frukta icke”. Det kändes som ett stort ansvar, och jag var väldigt nervös första gången jag skulle medverka. När Birgitta Hellerstedt-Thorin märkte det, så tog hon mig åt sidan och sa: ”Anna-Karin, kom ihåg, att vi spelar inte för att bli bedömda av människor, utan vi spelar för Gud.” Då blev jag alldeles lugn.

Historiska tillbakablickar
Begreppet kyrkospel blev under 1950-talet ett samlingsnamn för olika former av bibeldrama i gudstjänsten. Dels kan det vara enkla bibelpantomimer och drama- tisering av bibeltexter med enkla dialoger, så kallade kyrkospelsmotetter, där bibeltexterna blandas med både poesi och repliker från vår egen vardag. Dels kan det vara stora, omfattande spel som kräver djupgående bibelkunskaper, regiteknik och många och långa övningstillfällen, då deltagarna också samtalar om hur spelet påverkar var och en på det personliga planet.

Kyrkospelet har sina rötter i den medeltida kyrkans liturgi. Redan på 900-talet ville man i den benediktinska klostertraditionen göra en musikalisk-litterär utsmyckning av de liturgiska momenten i mässan, så kallade troper. Den första tropen under påsk- liturgin var skriven av en munk vid klostret S.t Gallen i Schweiz och innehöll en kort dialog mellan kvinnorna och Ängeln vid den tomma graven: – Vem söker ni i graven, kristtrogna? – Den korsfäste Jesus från Nasaret, o himmelska väsen. – Han är inte här, han har uppstått så som han har förutsagt.

Så småningom övergick munkarna från att läsa eller sjunga dialogen till att gestalta den efter enkla regianvisningar. Vid altaret – graven – stod den av munkarna som var ängel. Tre munkar, som representerade kvinnorna, kom gående i mittgången fram mot altaret, där de ställde sina frågor till Ängeln. – Detta var det första liturgiska dramat. Då blev det tydligt, att gudstjänsten är dialog, är drama. Det innehöll tro och tvivel, ångest, glädje, oro, skuld, försoning, befrielse – och blev i själva verket en spegel av livets egen dramatik. Sedan utbroderades detta enkla liturgiska rollspel i kyrkan och förvandlades till ibland ganska farsartade skådespel, som då fick flytta ut till kyrktrappan. Senare, under 1200-1300-talet, utvecklades detta bibeldrama – dels till mysteriespel och passionsspel, dels till det borgerliga profana dramat.

Olov Hartman (1906 -1982), författare, präst och under 22 år direktor för Sigtunastiftelsen, var den som återskapade det liturgiska dramat i dess ursprungliga form. Det skedde 1953 med ”Den heliga staden”, ett krönikespel om Sigtuna, där den liturgiska dimensionen redan kunde anas. Publiken, som satt på bänkarna i Sigtunastiftelsens friluftskyrka med det stora träkorset i fokus, upptäckte att de i själva verket drogs in i spelet som gudstjänstfirande församling.

Sedan följde under 50-talet Hartmans stora kyrkodramer, bland andra Profet och timmerman, Livets krona, Den brinnande ugnen, Marias oro, som alla fordrar stor scenerfarenhet av huvudrollsinnehavarna. Som åskådare behöver man också en hel del bibelkunskap för att helt kunna uppfatta innehållet. Olov Hartman var fast rotad i Bibelns texter, samtidigt som han hela tiden drog paralleller till aktuella politiska och sociala problem i vår tid. Gemensamt för alla dessa spel är att de förutsätter kyrkorummet med dess arkitektur och urgamla symbolspråk. Altaret i öster, soluppgångens riktning, symboliserar Guds närvaro. Den norra sidan representerar de mörka makternas sida, förtryck och djävulskap. Den södra sidan är ljusets och de goda makternas sida. Västerut mot utgången ansågs förr vara helvetets riktning, medan man nu kanske mer tänker ”ut till världen, till människorna”. I traditionella kyrkospel använder man liturgiska plagg (alba, röklin, korkåpa) eller egna vardagskläder.

Olov Hartman betonar, att det liturgiska dramat är en konstart vid sidan av och i samspel med andra konstformer i kyrkan – arkitektur, skulptur, måleri och musik. ”Dramatiken är ett medium, där vi får vara med om att bära fram evangeliet så radikalt och skarpt som det i verkligheten är.” De flesta av Olov Hartmans stora spel är liturgiskt utformade, medan Kontrapunkt (-67) och Bäraren (-68) är skrivna som arenaspel. ”En fräsande protest mot kriget” skriver Rune Pär Olofsson om Kontrapunkt, ”- – - en förtvivlan över människans villkor, chockerande bitsk.” Tuve Nyström regisserade och Sigurd Zetterqvist svarade för miminstruktionen, och dramagruppens alla sju spelare var medskapare i processen. – ”Andaktspjäs” kallade Olov Hartman detta spel, som hade ”sprungit fram ur hans bibelläsande de senaste åren. Det bara inte gick längre att smita undan.” (Ev. Drama 3, 4 1967). – ”Även i ett altarlöst rum spelar vi inför ett altare”, skriver Hartman..”Vårt altarförhållande är inte bundet vid en stenklump, utan till en Närvaro i evangelium – - -” (Ev. Drama 1, 2 -1968) Denna gudstillvändhet uttryckte Olov Hartman tydligt några år tidigare, när han talade om ”Kristusdramat, som finns gömd i all dramatik och som bara ska lyssnas fram. För mig hör allt detta samman med att jag inte är vänd mot kritik eller publik när jag skriver, jag försöker vara altarvänd.”. (Ev. Drama nr 1 1962)

Tuve Nyström (1919 – 1984) regisserade Olov Hartmans kyrkospel som uppfördes på Sigtunastiftelsen under 1950- och 1960-talen. Tuve Nyström var ombudsman i Förbundet för Liturgi och Dramatik under åren 1955 – 1968 och hade en ledande roll för utvecklingen av kyrkospelen i Sverige. Från och med 1969 var han ombudsman i det nybildade Svenska Kyrkans Kulturinstitut. (Ur Sigtunastiftelsens arkiv)

Lunds Stifts Kyrkospel

Ingemar Thorin, som på 1950-talet var präst i Göteborgs stift och Birgitta Hellerstedt, som vid samma tid var skådespelerska på Malmö stadsteater, möttes i kyrkospelssammanhang i Sigtuna. Båda blev engagerade av det liturgiska dramat som en evangelisk konstform. De spelade huvudrollerna Adam och Eva i dramat Livets krona av Olov Hartman. Senare gifte de sig och bosatte sig i Lund, där de 1957 startade en dramagrupp. När Birgitta Hellerstedt Thorin (1927-1990) blev anställd på halvtid av Lunds stift som kyrkospelsinstruktör år1960, blev hon också konstnärlig ledare för Lunds Stifts Kyrkospel. Ingemar Thorin med sitt liturgiska nytänkande blev självklart gruppens liturgiske ledare. Deras framgångsrika ledarskap varade fram till Birgittas död 1990. Makarna Thorin samarbetade ofta med andra professionella koreografer, musiker, dansare och författare. Som exempel kan nämnas Viveka Olofsson”Clownen Viveka” och  filmaren Ingela Romare. Bland författarna kan förutom Olov Hartman nämnas Gunnar Edman, Bo Setterlind, Ulf Söderlind och Mikis Theodorakis.
Via Dolorosa är en diktsvit av Bo Setterlind. – I bearbetning av Birgitta Hellerstedt-Thorin blev den ”en väv av solosång, recitation, monolog, talkör, soloflöjt och mim” och framfördes första gången i Lunds domkyrka 1964. (Ev.Drama nr 1 -1964)
Gloria, ett liturgiskt kyrkospel av Bo Setterlind uttrycker våra livsfrågor i evangeliets perspektiv: ”Hur kan man komma och säga, att Gud finns i en värld som ser ut som vår! / Finns här någon som älskar? / Vem rörde vid mig? Vem tvivlade på mitt tvivel? Vem såg mer än jag av mitt? / Någon som älskar.”

Jag vill också nämna, att Lunds Stifts Kyrkospel parallellt med de sakrala liturgiska spelen i domkyrkan också en tid arbetade med ”Kyrklig kabaré”. Vid en konferens på Stiftsgården i Båstad våren 1963, där även Hasse Alfredsson medverkade, diskuterades livligt tanken på en kyrklig kabaré och vad den skulle kunna innebära. Ingemar Thorin, som var initiativtagare och konferensledare, menade, att ”det gudomliga genomskådandet” redan finns invävt i liturgin. (Ev.Drama nr 3 – 1963) Två år senare framfördes den första uppmärksammade kabarén utanför kyrkorummet. ”Gatans evangelium” väckte stor medial uppmärksamhet. Dagens Nyheter citerade Birgitta och Ingemar Thorin, som undrade varför bara drivna proffsartister som Hasse Alfredsson skall ha monopol på att kritisera kyrkan: ”Varför skall  inte kyrkan själv kunna kritisera sig, den bör ju rimligen känna bakgrunden ännu bättre.” – Deras kabaret ville vara en puff i magen på folk. (Ev Drama nr 1 – 1965)  Så småningom utgavs också en grammofonskiva, Kyrklig kabaret.

Även i Sigtuna påverkades man av den nya tidens friteatergrupper, som vände sig direkt till människor mitt i vardagslivet där de kort och slagkraftigt framförde sitt ofta samhällskritiska budskap. Flera kyrkospelsgrupper hörde av sig till Tuve Nyström och ville ha liknande rumsspel, gatuspel med evangelisk bakgrund ”för att ge den kristna versionen av världens vaknande ansvar.” – Så kom det sig att under dramatikkursen i Sigtuna sommaren -69 en grupp kyrkospelare fick ägna sig åt att göra en rumspjäs enligt ”stormötesteknik”. Jag minns  med glädje det fascinerande, ofta tumultartade arbetet kring ”Tornbygget”, som handlade om Babels torn och datamaskinen. Lars Collmar gjorde en ”textversion av stormötes-workshopens sammandrabbningar”. Vi var fyra personer, som – uppkrupna på ett långt bord, vända mot publiken – med armarna utförde pendlande rörelser som skulle beskriva den nya teknikens maskiner, datorerna, som då – för bara drygt 40 år sedan(!) – fyllde väggarna från golv till tak. Det blev ett tänkvärt humoristiskt, absurt spel, som för övrigt också avslöjade könsrollernas blinda fläckar. Mot slutet fick maskinen bli mer och mer mänsklig, genom att betona betydelsen av att kunna bevara vår tro, vårt hopp och vår kärlek för vår egen och hela mänsklighetens överlevnad. (Kyrkans Ungdom /Ledartidskrift nr 4 – 1969)

S:t Hans spelgrupp i Lund
När jag och min familj 1967 flyttade till Lomma, ett par mil utanför Lund, fick jag återigen tillfälle att vara med i en dramagrupp i Lund, denna gången i S:t Hans församling på Norra Fäladen, där Caroline Krook var stadsdelspräst. Efter flera spel i det lilla formatet, vågade vi till slut öva in en uppsättning av ”Jesus Christ Superstar”. Den mäktiga musiken med instrumentalister och kör uppfyllde S:t Hans kyrka, som var fullsatt till bristningsgränsen. Det var en härlig upplevelse, men eftersom vi var osäkra på uppföranderätten, blev det bara denna enda gång.

KYRIE – Skara stifts dramagrupp.
När vi efter några år flyttade till Skövde, blev jag ombedd att hjälpa Kyrkans ungdom med kyrkospel. Jag upptäckte, att flera av dem som flera år tidigare hade medverkat i Lunds Stifts Kyrkospel också numera bodde i Skara stift, bland andra prästparet Hans och Ragnhild Simonsson. Så småningom började vi träffas för att skapa nya spel. Vi anlitade några ungdomar från Kyrkans ungdom som barnvakter åt våra barn, när vi ibland samlades familjevis till veckoslutsövningar. KYRIE blev namnet på Skara stifts dramagrupp, där sammanlagt ett trettiotal personer, kyrkospelare och musiker, medverkade under de åtta år gruppen var aktiv (1974-82). Vårt första stora spel På marken sammanställde vi utifrån två böcker av Ylva Eggehorn. Det handlade om människors vardag i höghusmiljö.Vitsipporna på marken blev symbolen för längtan efter ljus och frihet. Detta spel framförde vi i flera kyrkor, men också på torget i Falköping. – Vinträdet – en gudstjänst i dramatisk utformning är ett miljöspel, som vi i KYRIE skapade  tillsammans genom att samtala om vårt ansvar för miljön. Materialet hämtade vi utom från Bibeln från aktuell miljölitteratur. Utgångspunkten var frågorna: ”Hur kan det komma sig, att vi går med på detta – att Guds skapelse successivt förstörs, och att vi själva är delaktiga i den processen? – - – En förändring är möjlig! Den måste börja inne i oss!” Denna dramagudstjänst framförde vi i olika kyrkor både på stifts- och riksplanet. Bland annat var vi inbjudna till Allmänna kyrkliga mötet i Falun -76 och till Kristna ekumeniska riksmötet i Västerås -77.

Dramafestival i Rättvik
Tanken på en dramafestival kom till en gång, när jag var på stiftsgården i Rättvik. Vi satt några stycken och samtalade, bland andra Per Harling, som var ungdomspräst där, och Bo Korsar, ungdomsledare på stiftsgården med musik, visor och drama som specialitet.. Plötsligt sa Bo, att likaväl som det finns en visfestival, kunde det väl finnas en dramafestival. Alla tände på idén, och nu började en tids förberedelser med många sammanträden. Ett antal gruppledare med olika dramatisk inriktning tillfrågades.

Den första Dramafestivalen på Stiftsgården i Rättvik gemfördes sommaren 1978 med cirka två hundra deltagare. Det blev flera olika workshops med kyrkospel med Tuve Nyström och Birgitta Hellerstedt-Thorin som ledare, dockteater med Barbro Granberg, clowngrupp med Viveka Olofsson, musikal, ljusspel, skapande dramatik, liturgisk dans, färg och form etc.
Bo Korsar ledde en trosvandring för alla. Parvis gick vi där stilla vid Siljans strand, den ena med bindel för ögonen, den andra ledde med varsamt och tryggt. Vandring i tro. Per Harling och Jonas Jonsson, som då var stiftsgårdsföreståndare, skrev en festivalsång, Där Guds ande är, är frihet, som var festivalens tema. Den finns nu i Psalmer i 2000-talet (nr 920). Festivalens kaplan var Göran Granberg, kyrkodramatiker och präst från Vikmanshyttan. Jag minns också Lars Collmar, som lovat hålla morgonbönerna vid korset på gräsmattan vid Siljans strand. De flesta lite morgontrötta hade samlats, klockan närmade sig åtta, men ingen Lars Collmar syntes till. Kyrklockan började ringa. Plötsligt kom han släntrande med håret på ända och med Bibeln i ena handen och kaffekoppen i den andra. Leendena spred sig bland de närvarande. Likadant varje morgon. Det var andlöst tyst under hans morgonböner. Bara Siljans vågor hördes i bakgrunden – som en andning. – Olov Hartman var självklart inbjuden. Vi var väldigt glada att han kom, dels för att berätta om hur det kyrkliga dramat kom till, dels för att predika vid söndagens lovsångsmässa i Rättviks kyrka – själva höjdpunkten på dramaveckan.

Följande års dramafestival (-79) gick också av stapeln i Rättvik med ett liknande program. Den tredje dramafestivalen (-80) ägde rum i Sigtuna, det svenska liturgiska dramats födelseort.

Egna kyrkospel och Drama till glädje
Första gången jag själv som tjugoåring var ledare och skulle öva in ett spel med en grupp gymnasister, upptäckte jag behovet av lätta, aktuella, vardagliga texter med bibelanknytning. Då skrev jag mitt första lilla kyrkospel, Kommen till mig (-63) om tro och tvivel i en lidande värld. ”Var är brödet som kan mätta mänskors hunger? Var är drycken som kan släcka mänskors törst? Var är svaret, som kan ge människor en tro?” – Den tomma handen (-65) handlar också om ljus och mörker, bundenhet och befrielse, egoism och medmänsklig kärlek, alltså den vanliga kampen mitt i vardagen, som de flesta känner igen. ”Det som var från begynnelsen, det vi har hört… /Tradition!/ … det vi med egna ögon har sett …/ Illusion! / …det vi skådade och med egna händer tog på, det förkunnar vi…/ Suggestion! / …om livets Ord talar vi! / Konvention! / Och detta är det budskap, som vi har hört- – - att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” – Samma motiv går igen i Ansikte mot ansikte (-67), som också betonar människans ansvar för det som händer i världen. ”Vid tillvarons yttersta gräns, vid lidandets innersta smärtpunkt tömmer vi – tillfredsställda – överflödets skålar. På livets spända evighetslina, över dödens tomma avgrund dansar vi – aningslösa – utan skyddsnät.” –  … en som vi inte känner (-71) handlar om fred, frihet, kärlek, en ”dramatisk mosaik” med material hämtat från dagstidningar, böcker, TV, vardagshändelser, visor och från Bibeln. Spelet kan sättas upp liturgiskt  i en kyrka, men fungerar också som rumsspel. Utgångspunkten är en svängdörr, som på den tiden var en trång historia, där man inte kunde gå två åt gången och definitivt inte med barnvagn. Dåtidens svängdörr fick symbolisera det undantagslösa, det omänskliga, det tillfälligt hindersamma, liksom det onda satt i system. Jag vill i mina texter inte ge alltför lyckliga slut, patentlösningar på frågor, som aldrig kan få slutgiltiga svar. Men jag vill gärna ge en antydan om, att Jesus Kristus är ”någon som följer med in i fängelset, in i ensamheten, in i mörkret, någon som inte ställer sig utanför och ser på.” Det får vara svar nog. – I alla de här spelmotetterna använde jag en hel del dikter av min mor, Karin Nordström.

I början av 90-talet utkom mina båda dramahandböcker Drama till glädje, del I och II. Där finns förslag på inledande dramaövnngar, olika dramametoder och hur man enkelt kan gestalta bibeltexter och psalmer under kyrkoåret. Jag vet att dessa böcker har kommit till användning under årens lopp, särskilt i konfirmandundervisning. Om man vill använda dessa böcker idag, bör man modernisera språk och namn och i viss mån också ändra innehållet för att passa dagens ungdomar. Jag hoppas och tror, att konfirmanderna också själva tillsammans med sina ledare skapar egna spel med biblisk anknytning utifrån sin aktuella livssituation.

Något om kyrkospelsrörelsens organisation, sedd i backspegeln:
1955 Förbundet för liturgi och dramatik, FLOD, bildades under en kurs i Sigtuna. Regissör Tuve Nyström anställdes som dess förste konsulent. 1959-1967 utgav FLOD medlemstidningen Evangeliskt Drama med recensioner, artiklar och rapporter från kyrkospelsgrupper från alla de nordiska länderna.
1969 bildades inom Riksförbundet Kyrkans Ungdom en kyrkospelsnämnd med representanter från alla stift, från Sveriges Kyrkliga Studieförbund, från Svenska kyrkans kulturinstitut, från FLOD och från Sigtunastiftelsen.

 

Källor:
Evangeliskt Drama – Meddelande från FLOD – Förbundet för liturgi och dramatik, 1959-67.
Anne Nilsson, Kyrkospelets utveckling – Uppsats för trebetygsseminariet i litteraturvetenskap Göteborgs universitet, 1971.
Lena Sjöstrand, Teater och kyrka, Mitt i församlingen 1998:1
Upptäck genom drama, Riksförbundet Kyrkans Ungdom / RKU-material, 1980.
Anna-Karin Elfstrand, Några kyrkospel, Studiebokförlaget, 63, -65, 67, 71, Verbum -76.
Drama till glädje, del I och II, Enkla gestaltningar av kyrkoårets  bibeltexter och psalmer, Verbum -91, -93   ___________________________________________________________________

Drama i gudstjänsten på 2000-talet – exempel från några olika delar av Sverige.

Lunds stift

Lunds Stifts Kyrkospel har sedan 1960 i obruten följd framfört kyrkospel varje sommar i Domkyrkan i Lund. Olov Hartman, Ulf Söderlind, Bo Setterlind och Mikis Teodorakis hör till de författare som skrivit texter som framförts av Lunds Stifts Kyrkospel. Här är de senaste årens sommarspel:
2007 – Mot hjärtats mitt – Med påminnelse om det mirakulösa. Spelet bygger på Kerstin Ekmans roman Skraplotter. – Lena Sjöstrand, manusförfattare och liturgisk ledare, Lena Ekhem, regissör
2008 – Mellan förtvivlan och hopp – Kyrkospel med lejon, drake och jungfru Maria – Ulf Nilsson, manusförfattare – Lena Ekhem, regissör – Lena Sjöstrand, liturgisk ledare – Anna-Karin Bylund Fürst, konstnär
2009 – Varför just jag? – av Oline Stig och Lena Ekhem. Underrubriken är en bön: ”Vänd därför du, vår Förespråkerska, vänd dina ömma blickar mot oss”.
2010 – Hittefågel – Liturgiskt drama i Domkyrkan i Lund.  Barns utsatthet och styrka är temat. Manus: Oline Stig – Regi: Lena Ekhem
2012 – Fem kontinenter – en liturgisk musikhändelse.

Clownen Viveka /Viveka Olofsson har arbetat som clown i över 30 år. Med sin kristna bakgrund och sin ekumeniskt gränsöverskridande livsinställning tolkar hon i olika sammanhang evangeliet  på sitt alldeles speciella sätt.

Uppsala stift och Västerås stift

2006 – Hanna Rosén Storvreta utanför Uppsala  (född 1988) skriver bl a så här i sin livsbeskrivning på sin hemsida  www.improvida.se 18 år: Var med i Västerås Domkyrkoförsamlings kyrkospelsgrupp som spelade kyrkospelet ”Efter Oss” av Olov Hartman bland annat på dennes jubileum i Sigtuna, samt på drama- festival i Sigtuna och i Västerås domkyrka. Deltog även i framförandet av ”Profet och Timmerman” med Uppsala kyrkospelsgrupp och skrev ett eget kyrkospel tillsammans med min mor  (Gunlög Rosén) som vi framförde i advent.

Skara stift Skövde församling – S:ta Helena kyrka.

Skövde församling
Från och med 1973, då jag blev ”skarastiftare”, har jag genom åren fått många uppdrag att arbeta med drama / kyrkospel dels i olika församlingar, dels på stiftsnivå.
Även under senare år har jag blivit ombedd av S:ta Helena församling här i Skövde att i samarbete med några vuxna och ungdomar utarbeta och öva in mindre spel – dramabilder eller dramadialoger – i liturgisk utformning, som då har framförts vid olika gudstjänster:
2009 – Passionsandakter tillsammans med konfirmander  i Stilla veckan. ”Gud, du  gick bort”  (ur Drama till glädje, II)
Påskdagen – En kort dialog mellan Tomas och Maria
2010 – Påskdagen – Kvinnorna vid graven
Tacksägelsedagen – Jag vill tacka livet 
Domsöndagen – Vinstocken och grenarna. Pantomim  (ur Drama till glädje, I)
2011 –  5 s i fastan  – Vinden blåser vart den vill – om Nikodemos samtal med Jesus
Domsöndagen – Släck de tusen bildernas skärm av Olov Hartmanpsalmgestaltning

Skara domkyrkoförsamling
Genom Ragnhild Simonsson, som själv varit aktiv kyrkospelare först i Lunds stift senare i Skara stift, har jag fått följande information: En intressant dramaverksamhet förekommer i Skara domkyrka sedan några år. Här är några exempel:

Julafton – Genom att bygga krubban med levande figurer – barn och vuxna – gestaltar man julevangeliet, så att det blir konkret och dramatiskt och därmed också aktuellt.
Fastetiden – Vid varje torsdagsmässa under fastan ingår en dramatisad framställning av någon huvud- person i passionshistorien, t ex Kajafas upprördhet över Jesu ord om sitt rike. En annan gång kan det vara någon som ger röst åt Pilatus tankar och hans vånda inför domen. Vid något tillfälle ger någon röst åt Jesus, när han ber för de sina (Joh. 17). I texten om Getsemane, kan någon återberätta det som händer och flera vuxna deltar då i den dramatiska gestaltningen.
Påsk – Annandag påsk görs en dramatisk gestaltning med både barn, ungdomar och vuxna, som bygger ut den bibliska berättelsen.
Gudstjänst för alla åldrar – Vid dessa gudstjänster förekommer det regelbundet enkla dramatiserade berättelser.

Ragnhild understryker något som jag tror alla kyrkospelare har upplevt, att när vi på något sätt gestaltar och dramatiserar innehållet i Bibelns texter, så kommer personer och miljöer och händelser närmare oss, än när vi bara läser eller lyssnar till orden. Vi som lever nu kan identifiera oss med människor i Bibelns berättelser och känna att det som skedde då är aktuellt och livsnära och angår oss här och nu. Detta gäller både dem som agerar och dem som ser och lyssnar.

Osökt går tankarna till Olov Hartmans ord:

”När man i kyrkospelsarbetet inte bara hör Ordet utan också gör det, får det en nästan förskräckande verklighetshalt för den som är med. Man spelar sig inte bort från de heliga verkligheterna, man går rakt in i dem med kropp och själ.”  

 

Skövde 2013 Anna-Karin Elfstrand   www.akeutveckling.se