Tre dramaintervjuer

Anna-Karin Elfstrand 2013 

I.     Den unge mannen Markus

II.   Pilatus hustru
III. Tomas Tvivlaren

När det gäller intervjumetoden passar det bra att vara i en kyrka och förmedla följande texter i en gudstjänst. Man kan också med fördel vara i en annan lokal i ett annat sammanhang, t ex en församlingsgård eller i en skola.

För mer information och instruktion om Intervjun som som metod i dramasammanhang, se gärna Drama till glädje, del I av A-K Elfstrand, sid. 28-29  /Verbum 1991. 

 

I.

Intervju med den unge mannen Markus

Mark. 14:3–52

Personer:

Markus – M
Reportern  – R

 

(Till församlingen)
Detta är NN i X-by för SVT-Specialkanalen  
(Infoga rollinnehavarens eget namn och namnet på den aktuella platsen).

Den nya Specialkanalen innebär, att vi får använda vår fantasi och tänka oss att vi kan överskrida alla tids- och rumsgränser. Vi kan i tanken förflytta oss till landet Palestina för 2000 år sedan, men vi kan också inbjuda någon hit, som var med i händelsernas centrum på Jesu tid.

Den här gången har jag inbjudit en man, som befann sig i närheten av det som hände i trädgården Getsemane. Hans namn är Markus, och det är inte helt osannolikt att han är den man som senare skrev Markus evangelium. (Markus kommer fram och de hälsar på varandra.)

 

 R    Välkommen hit? – Hörde du också till Jesu lärjungar?

M    Nä, inte direkt, men jag var ofta med  – bland alla dom som följde med honom på avstånd.

R    Pratade du med honom nån gång?

M    Javisst, många gånger.

R    Ville du också tillhöra den inre kretsen egentligen?

M    Nja, jag vet inte riktigt. Jag var ju så ung då. Det verkade svårt att avstå helt från det vanliga livet.

 R    Vad var det särskilt som du tyckte var spännande med Jesus? Vad var det som gjorde att du sökte dej till honom?

 M    Han var så mänsklig  – och gudomlig på samma gång. Det var som om han såg varje människa som han kom i kontakt med. Och som om han älskade just den människan personligen, jag menar det handlade om en gudomlig kärlek, och det gällde alla sorters människor. Och sen talade han om livet och himmelriket och Gud, så att man kunde förstå vad han menade. Han var nära jorden och människorna, samtidigt som han var nära himlen och Gud. Fattar du?

R    Ja, jag tror det. Varför tror du att översteprästerna ville komma åt honom och röja honom ur vägen?

M    Dom var väl rädda.

R    Varför då?

M    Jag vet inte. Dom var väl oroliga för att han skulle få för mycket makt över människorna.

R    Hade han makt?

M    Ja, fast på ett annat sätt än fariséerna och de skriftlärda.  Han hade en mer självklar auktoritet.

R    Hur var det nu den där natten, när han blev tillfångatagen? – Var det inte en av hans tolv lärjungar, som förrådde honom?

M    Jo, det var Judas Iskariot. Jag vet inte vad det tog åt honom. Han fick betalt också för det. Men han blev så förtvivlad efteråt, så han tog livet av sig.

R    Var du med inne i Getsemane?

M    Ja, lite på avstånd, som vanligt.

R    Kan du berätta hur det var och hur du kände dej till mods.

M    Stämningen i örtagården bland olivträden var kuslig. Jag frös, minns jag, men det var inte av kyla utan för att jag var rädd för vad som skulle hända. Vi såg att Jesus också var orolig. Nu ville han gå längre in i örtagården och bedja.  Han bad de allra närmaste lärjungarna, Petrus och Jakob och Johannes, att följa med honom.

R    Varför tror du han ville att dom skulle följa med.

M    De var hans närmaste, och de kändes väl som ett stöd i en svår stund.

R    Vad hände sen?

M    Efter en stund kom Jesus tillbaka. Jag såg ett annat uttryck i hans ansikte än jag någonsin sett förut – upprördhet och sorg. Ändå verkade han samlad och målmedveten. Nu kom Petrus, Jakob och Johannes med böjda huvuden, skamsna, ledsna, förtvivlade. Jag undrade vad som hade hänt.

R    Fick du reda på vad som hade hänt?

M    Dom hade inte orkat hålla sig vakna för att be för honom. Dom hade somnat!

R    Du låter besviken, nästan kritisk till de närmaste lärjungarna.

M    Nä, jag har inget att säja. Hur skulle jag kunna döma dom? Jag var ju själv med när de beväpnade officerarna från vaktstyrkan kom och grep honom och förde bort honom. Jag var på väg att följa med, för jag ville skydda honom, om   jag kunde.

R    Kunde du det? Skydda honom?

M    Nä, vakterna tog tag i mej för att fängsla mej också. Då blev jag så rädd, så jag slet mej loss ur deras grepp, men dom höll fast i mitt linneskynke, så det revs av mej och blev kvar i deras händer och jag flydde därifrån, helt naken.

R    Hur kändes det då?

M     Jag skämdes så fruktansvärt! Inte just för att jag var naken, det tänkte jag inte så mycket på då, men för att jag också övergav honom och flydde. (Kort tysnad)

R    Senare har du skrivit en hel del om Jesus och hans betydelse, eller hur?

M    Ja, men det är en annan historia.

R     Tack för att vi fick höra din upplevelse av det som hände.
 

(Är man i en kyrka, vänder sig nu båda mot altaret och böjer huvudet, innan de går tillbaka till sina platser. Är man på en annan plats, kan de själva välja hur de tar adjö, skaka hand eller nicka och säga Hej då, innan de går åt var sitt håll tillbaka  till sina platser.)

 

 

II.

Intervju med Pilatus hustru

Matt. 27:11-26

Personer:

Felicia, Pilatus hustru – F
Reporter – R

R  (Till  församlingen)  Detta är NN i X-by för SVT – Specialkanalen. (Infoga rollinnehavarens eget namn och gärna namnet på den aktuella platsen).

Den nya Specialkanalen innebär, att vi får använda vår fantasi och tänka oss att vi kan överskrida alla tids- och rumsgränser. Vi kan i tanken förflytta oss till landet Palestina för 2000 år sedan, men vi kan också inbjuda någon hit, som var med i händelsernas centrum på Jesu tid.

Denna gången använder vi vår fantasi och förflyttar oss två tusen år tillbaka i tiden.  Jag befinner mig just nu i Jerusalem vid påskhögtiden år 30. Jesus från Nasaret står inför rätta för hädelse och uppvigling. Det är en uppmärksammad rättegång med mycket upprörda känslor.

Vi från SVT – Specialkanalen har fått löfte om en exklusiv intervju med Pilatus hustru, Felicia, men vi har bara fått en kort stund till vårt förfogande.

Felicia har länge varit en andlig sökare och sedan en tid tillbaka tillhör hon den judiska församlingen i Jerusalem. Hon har blivit övertygad om att Jesus från Nasaret är den Messias, som alla har väntat på. – Nu är hon mycket orolig, för Jesus har gripits och hans öde är fortfarande ovisst. Hennes man, Pontius Pilatus, är den romerske  ståthållaren, och han har hand om detta känsliga rättsfall. Han kan frikänna och han kan döma till döden.

Pilatus hustru tar emot här i en sal i Herodes stora palats, där Pilatus familj får bo, när de besöker Jerusalem. I vanliga fall bor de i Caesarea.

Där kommer hon nu!

(Felicia håller ett hoprullat papyrusark i handen.  Hon går med skyndsamma steg. Det märks att hon har bråttom. Reportern hälsar vördsamt på henne genom att buga djupt.)

R     Tack för att Ni vill ge några minuter av er dyrbara tid till en intervju. Hur upplever Ni de här dagarnas dramatik i Jerusalem – jag menar allt det som händer kring Jesus från Nasaret?

F     Jag måste tillstå att jag är mycket orolig för vad som kommer att hända med den mannen.

R    Hur kan det komma sej, att Ni som är en romersk kvinna engagerar er i  judarnas trosuppfattningar?

F    Jag har alltid varit fascinerad av det andliga, sådant som vi vet så lite om, och jag valde för en tid sedan att ansluta mig till judarnas religion, alltså den mosaiska trosbekännelsen. Jag tilltalas av tanken på en enda Gud, som är stark och kärleksfull och allsmäktig, en Gud som har utvalt sitt folk.

R    Ni nämnde tidigare när vi talades vid, att Ni blivit mycket berörd av Jesus från Nasaret. Hur kommer det sig? Känner Ni honom?

F    Det är något mycket speciellt med honom. Jag känner honom inte, men när jag en dag fick tillfälle att se honom och lyssna till hans budskap, så märkte jag att en gudakraft utgick från honom. Han utstrålade just det som jag hört och läst om Gud – styrka, kärlek, auktoritet. Tänk, om han är Messias! Det skulle ju vara ett ofattbart misstag, om man dömde honom till döden!

R    Har Ni försökt att påverka ståthållaren, Pontius Pilatus, att frige honom?

F    Min make är känd för att vara mycket hård. I morse försökte jag fråga honom om Mannen från Nasaret.

R    Hur reagerade han då?

F    Jag sa, att jag ville höra vad han ansåg om den där nasaréen, som är anklagad för hädelse. Men han svarade bara, att allt det han sysslar med är sekretessbelagt. Jag svarade då, att just nu är väl ingenting hemligt längre. Alla i hela Jerusalem vet ju vad som pågår, men jag, din egen hustru, får ingenting veta. – Inget är beslutat än, sa han, och nu måste jag ge mej av.  Jag märkte att han var mycket bekymrad.

R    Vad tänkte Ni då?

F    Jag kände plötsligt ett svagt hopp. För att stilla min oro började jag gå av och an i palatsets olika rum, och här finns ganska många! Jag har sovit oroligt de sista nätterna. Flera gånger har jag drömt om Jesus, profeten från Nasaret. –  Jag är mycket intresserad av drömmar och jag vet att de har viktiga budskap till oss.

R    Vill Ni berätta vad drömmarna handlar om?

F    Det är olika, men i natt hade jag en särskilt svår dröm, som handlade om Livet – liv som förstördes, ett ljus som släcktes och tändes och släcktes igen. Jag förstår att det har med Honom, Jesus, att göra. När jag vaknade, skrev jag genast ett meddelande till Pilatus. Jag har brevet här och jag ska skicka det, så snart min tjänare kommer hem från ett uppdrag.

R    Vad är det för ett meddelande?

F    Jag vädjar till Pilatus att inte befatta sig med den rättfärdige mannen. Nu gör jag allt för att påverka honom. Jag skriver, att jag har haft mardrömmar i natt för hans skull. ”Du gör dig olycklig för evigt, om du dömer honom till döden.”  Så har jag skrivit. Jag önskar så innerligt att han ska lyssna på mig.

R    Hur tror Ni att han reagerar?

F    Jag vet inte.

R    Tack för att jag fick komma hit.

(R bugar artigt. Pilatus hustru skyndar iväg bort för att skicka sitt viktiga meddelande till sin make.)

 

(Är man i en kyrka, kommer den som haft Felicias roll tillbaka. Båda har nu gått ur sina roller och vänder sig mot altaret och böjer huvudet, innan de går tillbaka till sina platser. –  Är man på en annan plats, kan R invänta F och så går båda helt enkelt tillbaka till sina platser.)

 

 

III.

Intervju med Tomas Tvivlaren

Joh. 11:16,  Joh. 14:5,  Joh. 20:19-29

Personer:

Tomas Tvivlaren – T
Två reportrar – R1 och R2

 

R1    Detta är NN och NN i X-köping för SVT – Specialkanalen  (Infoga de medverkandes egna namn och den aktuella platsen)
R2    Den nya Specialkanalen innebär, att vi får använda vår fantasi och tänka oss att vi kan överskrida alla tids- och rumsgränser. Vi kan förflytta oss med tanken till landet Palestina för 2000 år sedan, men vi kan också inbjuda någon hit, som var med i händelsernas centrum på Jesu tid.  Idag / Ikväll har vi  fått ett unikt tillfälle att göra en direktintervu med en av Jesu lärjungar. Han har antagit vår inbjudan och har kommit hit till vår TV-studio. Hans namn är Tomas, och jag tror att de flesta här känner igen honom.

R2    Välkommen hit Tomas!

T      Tack.

R1   Du kallades av dina närmaste för Tvillingen. Varför då? Var du tvilling?

T     Nä, men namnet Tomas, eller egentligen Toma, betyder tvilling på mitt språk, arameiska.

R2   För oss är du mera känd under namnet Tomas Tvivlaren – visste du det?

T    Ja, tyvärr är det väl just mitt tvivel som har gått till eftervärlden.

R1   Kan du berätta lite vad som hände, eller snarare hur du upplevde den där kvällen – ”den första veckodagen” – det måste ha varit påskdagens kväll, en söndag, inte sant?

 T   Alltihop – det som hände  under påskdagarna – var ju så dramatiskt. Ja, också ni som lever idag känner väl till en del om det genom Bibeln?   (Reportrarna nickar) Men det var också omtumlande på ett inre plan.

R 2   Hurdå, menar du?

T    Vi hade ju hoppats så mycke. Vi hade börjat ana en ny livssyn, en ny människosyn, ett annat sätt att tänka och leva. Jag började tro på ett nytt samhälle, en Gudsstat, ja, en ny världsordning.  En gång kände jag att jag faktiskt var beredd att satsa livet för honom. – Och sen tog allt en annan vändning. Det blev en sån antiklimax, tyckte jag då.

R1   Ett annat sätt att tänka, sa du?

 T    Ja, mitt tänkande är, eller var på den tiden, helt rationellt. Det var förnuftet och logikens lagar som gällde. Jag ville ha bevisbara fakta. – Och så träffade jag Jesus.

R2   Vad var det som var så speciellt med honom?

T    Jag fångades direkt av hans starka utstrålning, hans sätt att tala – både engagerat och med intellektuell skärpa. Han kunde konsten att predika för massorna. Men det jag uppskattade ännu mer var hans förmåga att lyssna. Han kunde få personlig kontakt med alla sorters människor. Han bara var där, helt närvarande i samtalet med var och en.

 R1    Det märks att han har betytt mycket för dej i ditt liv. Hur påverkade han dej rent konkret?

 T    Den mannen fick mej att tänka i andra banor, inte bara med hjärnan utan också ”med hjärtat”. Man kan ju inte förstå allt med sitt förnuft. Det räcker inte. Han hjälpte mej att få kontakt med mitt innersta. På något sätt fick han mej att känna mej värdefull, inte för något jag hade presterat, utan bara för att jag var Tomas. Det där var nytt för mej. – Ja, och sen tog alltihop slut, trodde jag.

R1   Hur kändes det?

T    Vad tror du? – Det var hemskt förstås, både det som hände där på Golgataberget och det som hände inom mej. Jag tyckte att själva livet tog slut där. Så var detta också en illusion, en vacker dröm, tänkte jag, och så var jag tillbaka i mitt gamla fyrkantiga tänkande. Jag var så fruktansvärt besviken, och jag kände mej alldeles tom. Sen blev jag arg också.

R2   Arg?

T     Ja, jag hade hoppats så mycket, och nu kände jag mej lurad. Han var  tydligen inte så stark, som jag hade trott. ”Guds son”, ”Jag och fadern är ett”.  Jovisst, nu såg man vad ord var värda. Korset var den krassa verkligheten. Döden var det enda sanna. Så ungefär tänkte jag.  Jag var hård på ytan och förtvivlad inom mej.

 R2   Vad hände sen?

 T    Mina vänner, de andra lärjungarna, hade kommit överens om att träffas på kvällen, den första veckodagen . . .

R2   Påskdagens kväll alltså?

T   Just det. Vi var alla mycket rädda för vad som nu skulle hända med oss,  hans vänner nu, när han var borta. Jag ville inte gå till det där mötet, tyckte det var  helt meningslöst.

R1   Men du gick dit i alla fall.

T    Ja, fast senare än de andra. När jag kom, så berättade de i munnen på varandra att Jesus varit där. ”Tag emot helig ande” hade han sagt till dom, och så hade han andats på dom. Jag trodde de blivit galna allihop.

 R1   Hurså?

 T    Jamen, du hör väl själv? Det låter ju inte klokt! – Nä, det man kan se med egna ögon och uppfatta med sina sinnen – det och ingenting annat skulle jag kunna tro på. Jag ville inte bli lurad en gång till!

R2   Det var kanske då du sa de där orden som finns med i Bibeln (R2 läser innantill från en Bibel som ligger inom räckhåll): ”Om jag inte får se spikhålen i  hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida, tror jag det inte.”

T    Ja, ungefär så sa jag. Det låter naturligtvis överdrivet nu, men det var en protest mot det jag tyckte var övertro och fromma fantasier.

R2   Jag skulle tro att många av oss som lever nu förstår dej och kan hålla med dej. Det är ju mot allt sunt förnuft, att någon som är död skulle få liv igen

T    Ja, men vad jag har förstått senare, har många också ett starkt behov av det ”utomvärldsliga”, det gåtfullt mystiska och det obevisbara.

R1   Hade du också det behovet?

T    Inte medvetet i alla fall.

R1    Men hur blev du överbevisad till slut?

T    Det var en vecka senare.  Plötsligt var han bara där –  mitt ibland oss.

R1   Jesus menar du?

T    Just det. ”Frid åt er alla”, sa han. Sen gick han direkt fram till mej och såg på mej. Han tog min hand och lät mej känna på såren i hans händer och i hans sida. Jag höll på att svimma och sjönk ner på knä. Jag skämdes så – men han bara såg på mej då där starkt och gott som han brukade. Så viskade han till mej: ”Jag vet ju hurdan du är, att du alltid vill ha bevis.” – Högt sa han ungefär så här: ”Lyckliga är dom som inte behöver synliga bevis, men som ändå kan tro, att jag lever.”

R2   Var det då som du kunde börja tro på allvar?

T    Ja, det var det. Tidigare hade jag för det mesta känt en viss skepsis till allt som hände kring Jesus, jag ville ha en ”reservutgång” nånstans inom mej. Men från den stunden kände jag mej hel. Jag upplevde – helhjärtat – att han var min Herre och min Gud.

R2    Var det för att du hade fått känna på hans sår med dina händer?

T      Ja, till en del, men inte bara det.

R2   Vad var det mer?

T    Det var nog mer för sättet han såg på mej – och för det han viskade till mej: ”Jag vet ju hurdan du är.” 

(Tomas böjer huvudet och sitter sedan tyst en stund.)

R1    Tack, Tomas för att du ville komma hit och berätta för oss.

 

 (Hur man avslutar, se de båda andra exemplen på intervjuer ovan.)

 

(Denna intervju med Tomas Tvivlaren är tidigare publicerad i Drama till glädje del II  av A-K Elfstrand /Verbum 1993)