Anna-Karin Elfstrand

Lyrisk mosaik
Text och bild:  Anna-Karin Elfstrand (1940 – )
(1970-80-90-tal)

 

 SAM_0300

 
Plötsligt   
mitt i maskrostiden
ett universum av
gula solar
lysande stjärnor –
i beteshagar
vid dikesrenar
på gräsmattorna – o ve!
mitt i grus och asfalt – oao!

En uppkäftig
flammande
lovsång
till livet

Ett kosmos
av starkt doftande
mjuka blomkronor
som utmanande
öppnar sig
för solen

skulle våra protester
vara –
mot giftmoln
mot teknik till döds

En framfusig
envis kamp –
en varm
argglad kampsång
för Livet!

____________________________ 

 

Tidig
mulen
sommarmorgon

Klockan tickar
mitt hjärta

Vindens sus
genom öppet
fönster

Gardinen
fladdrar sakta

Tystnad
stillhet

En fågel
långt
borta

____________________________

 

 SAM_0299   

Jag –
en snigel
med en stor skuldbörda
på ryggen
skimrande världsmedlidande:
Se, så engagerad jag är!

Rullar in mig
i mitt snäckskal
med bultande hjärta
– skal av skuld –
när synerna blir för svåra
att uthärda.

Nej, inte dessa hus
med stängda dörrar!
Nej, inte dessa mjuka soffor!
Inte dessa svala valv
med fladdrande lågor!
Åh, detta skal!
Tyngande
skyddande. . .

Jag putsar det varje dag
med de färskaste nyheternas
polish:
Se, så informerad jag är!

Men
med snigelns vanliga flegma
rör jag mig
eller ligger alldeles stilla
hopkurad
i den behagligt fuktiga sanden
och ryser över
världssituationen.

____________________________

 

Vem ger mej
vingar
till pilsnabb
flykt?

Vem ger mej
svärd
och pekar ut
anfallspunkterna?

Vem ger mej
mod
äntligen?

____________________________

 

Gråmolnshimmel –  
hundkexsky vid
dikesrenen

Å, mina älskade   
rödklöver – prästkragar
blåklockor – gulmåra

Svalor störtdykande
tjutande av livsglädje

i doftande
sommarvind . . .
 

SAM_0293 

_____________________________

 

Att vara
ljus
– vara i
ljuset –

Leva
springande
flygande
vilande

Se tillbaka
se –
vandra vidare

___________________________

 

Tiden   
en skenande
häst

Nåd
att få vila
som en fågel
i dess fladdrande
man

SAM_0296 

____________________________

 

Tornseglarns unge
en liten stund
i min hand
Kurade ihop sig
vilade vingana
flög iväg . . .

Värmen
dunburrig
dröjer kvar
i min hand

Hjärtat bultar
ännu . . .

___________________________

Främmande  
vilse –
Du måste
hitta rätt
välja rätt
kunna mönstret
minnas alla
avtagsvägar

annars . . . 

SAM_0301

_____________________________

 

Vara vetekorn som faller i jorden och dör

Så högtidligt det låter  så vardagligt det är 
Tysta timmar sniglar fram telefonen tiger
Den tomma brevlådan ekar

Ur djupen ropar jag till Dig –   

 __________________________

 

Väntar   
      väntar – - -
lyssnande
in i tystnaden

som en hund
ivrigt vädrande

Ekot ylar

Var är du
           är du
                  är – - -

du tiger

Trädens
nakna grenar
ritar gåtor
i dimman

  SAM_0297

_____________________________

 

Själens
och kroppens
mörka natt
utan vila

Var är jag?
Vem är jag?
Är jag?

____________________________

 

SAM_0290

Kroppar    
ligger
på vår väg
uppfläkta
– och själar –
övergivna
stumma
såriga
Vingarna
avbrutna
släpar i marken
fladdrar vilset
i skyndsamma stegs
vinddrag

___________________________

 

Det frusna mörkret  
måste
övervinnas   – 
de stora djupen
utforskas   –
de vida rymderna
genomfaras   –

Vila på vågorna
vila på vindarna

Vattnet
Vinden
bär dig

____________________________

 

 SAM_0294

Hur ska det gå för barnen?
Vem har tid för dem?
Vem leker med dem
och smeker dem?

Vem lär dem
stenarnas språk
och vattnets?

Vem visar dem trädens
skrovliga bark och
svalans snabba flykt?

Vem sjunger för dem
frihetens sång?

Vem talar vackert
om kärleken
och lär dem
ömhetens tecken?

Vem undervisar om rätten
och barmhärtigheten
och vem talar om
vad trohet är?

__________________________

 

Kanske närhet  
vilar
gömd i avståndet

dialog i
tystnaden

växer sakta
oväntat
självklart

- en pärla
i musslans skyddande
mörker

Kanske ligger den
en gång
skimrande
i min öppna hand

glädjen – oskyddad

 SAM_0298

_____________________________

 

Den dagen
singlade blad efter
blad till marken
viskande

Motstånd
försvar
hjälpte inte
längre
behövdes inte
mer

Släppa taget
bara falla!
Svindlande frihet!

SAM_0025

 

Haiku  – fri form
(2013)

Tynande låga
längtar efter nytt syre
Kom blås på mig du

 

Människor ser mig –
jag är inte ensam
Trygghet och glädje

 

Vidder öppnar sig
Himmel och jord blir ett
Snart är jag framme

__________________________

 

Adam och Eva
– En kärlekssaga från längesen –

Minns inte längre
hur orden föll
vad du sa
vad jag sa

Luften mellan oss
vibrerade
av detta enda:
”du” – ”jag” – ”vi ses”

En varm ström av
glädje –

*
            
Uppfylld är jag
av dig
min vän
Allt annat
betyder
ingenting
Dansa vill jag
med dig
min vän
Se dig
röra vid dig
men
långt borta är jag
och du – länge

*

Lofotensten
lavskimrande –
”Där finns du
där finns jag”
sa du

Hjärtformad sten
i din ficka –
”Mitt hjärta
i din hand”
sa jag
       
*

Livets rytm
andning
puls
hjärtats slag
Du och jag
jag och du
nu 
   nu
      nu

I universums
innersta rum
i stormens öga
i ögats pupill
föds vi
      åter
           till
               livet

*
Svindlande djup
hisnande
närhet
Smärtan av
en oändlig
ömhet

Att vilja komma
ännu
närmare 

*

En dag
din röst
i telefonen
En alltför
spänd
fiolsträng
stämde inte
längre

Vi –
en odelbar enhet
trodde jag –

plötsligt itu

Brottytorna
blöder

*


i början
när det var slut
kunde jag gå
på vägen
och gråta –
naken
Det gör jag inte längre
– så gör man bara inte –

Men inne
i min kropps mörka
vägar
i min själs innersta
skrymslen
rinner tårar
länge
än – – –

*

I vindögat
är jag –

Minns fjärden
solglitter och
sensommarvind

Minns
trasiga segel och
bruten mast

Lagad
är båten

Seglen prasslar
slaka

Väntar
vind

 

 SAM_0288

 
Kanske – - -
- – -  möts vi igen
en gång

Ser varandra

Dina händer
runt mitt huvud
Mitt hår
mellan dina
fingrar

”Du har vitnat”
säger du
Rösten varm
av ömhet
Dina fingertoppar
följer mitt
ansiktes tusen
rynkor

Dina ögon ler
när jag
smeker din kala
hjässa
Igenkännandets glädje
i mina händer

Böjda av år
lutade mot varandra
dansar vi
stilla

_____________________________