Bilder som läker

Vår inre vishet blir synlig i bilder

Några utgångspunkter för Uttryckande konstterapi

 

Anna-Karin Elfstrand

(1998 och 2013) 

 

Inledning

Varje dag översköljs vi av bilder – stora och små, svartvita och i färg, stillbilder och rörliga. Vad är det för slags bilder? Vilka tar vi in i medvetandet? Hur påverkas vi? – Ute i samhället möts vi ofta av reklamens förföriska budskap. Hemma omger vi oss med bilder vi tycker om, som påverkar oss positivt. Tavlorna vi har på väggarna säger något om vilka vi är, som har valt dem.

Bildskapande i vid bemärkelse gäller inte bara målade bilder och skulpturer utan också rörelse, dans, drama, film, ljud, musik och poesi. Bilder handlar, precis som talade och skrivna ord, om kommunikation – kontakt.

 

Människan har alltid varit en skapande varelse  

På jakt efter ett språk

På ett mycket tidigt stadium i människans historia har man uttryckt sig i bilder. Jag tänker särskilt på de fantastiska grottmålningar, ca 20.000 år gamla, som man har funnit på flera håll i Frankrike, de mest berömda från Lascaux.

Dessa målningar – huvudsakligen med djurmotiv – uttrycker  förmodligen komplicerade rituella, religiösa och magiska föreställningar från den tidens jägarkultur. Schamanism, totemism och fruktbarhetssymbolik har också tolkats in i dessa bilder – liksom också i våra egna skandinaviska hällristningar av ett betydligt senare datum, från 2000-talet f. Kr.

Från tidernas början har människan alltså strävat efter att hitta ett språk för att uttrycka sig själv, sina tankar och känslor. Det icke verbala språket är tidigare än det verbala – både i mänsklighetens historia och i varje individs historia.

Innan vi kunde tala, kunde vi använda kroppsspråket, rörelserna, ljudet, rösten.  Innan vi kunde skriva, kunde vi rita och måla och forma i lera.

 

Bildernas språk är fyllt av symboler

Symbolen uppstår på gränsen mellan den inre och den yttre världen, mellan det omedvetna och det medvetna.  

symbolon  – något som förenar, binder samman, skapar helhet. (Motsatsen, diabolon, är något som splittrar, söndrar)

Symbolens roll är just att synliggöra, översätta den inre föreställningsvärlden – tankar, minnen, fantasier, känslor –  till den yttre världens konkreta uttryck. Detta är särskilt betydelsefullt, när det verbala språket inte räcker till. De hörselskadades teckenspråk till exempel är byggt på symboler. När vi har ett annat språk som modersmål och inte kan göra oss förstådda med ord, tecknar vi i luften eller på papper. Vi använder också ofta symbolspråk, när orden tycks begränsa en upplevelse vi har haft och som vi vill förmedla.

I terapisituationer kan det man vill berätta vara så förbjudet och ångestladdat att det kan kännas omöjligt att säga, och då är det lättare att uttrycka sig indirekt i bilder och metaforer. – Då dyker frågorna upp: ”Kommer de andra att förstå min bild, vad den står för egentligen? Blir jag mottagen? Duger jag som den jag är – innerst inne?”

 

 Rädsla att skapa

Som vuxna kan vi ibland känna ett motstånd, en rädsla, när vi börjar använda de här skapande uttrycksformerna – dans, drama, målning, poesi, musik.

En av anledningarna till detta är, att vi då får kontakt med ett tidigt, ömtåligt utvecklingsstadium i våra liv. Gamla minnen från vår barndom kanske kommer upp till ytan. Vi minns fantasilekarna, skapandets glädje – men kanske också smärtan, sorgen, när vi blev utskrattade eller kände oss utanför.

En annan anledning är den vuxnes rädsla för att göra bort sig – att inte längre kunna ha kontroll. När min inre bild (image) tar synlig gestalt i den yttre bilden (picture) ser den annorlunda ut. Den stämmer inte med min ”fina” inre bild. Jag kanske först tar avstånd från min yttre bild för att den ser barnslig ut. – Så var det för mig  med en av de första bilderna jag målade under min utbildning i Uttryckande konstterapi. Först tog jag avstånd från den, ville inte kännas vid den. Sen fick jag hjälp att ta den till mig och även tycka om den. Jag kunde komma i dialog med bilden (picture) på ett känslomässigt plan. Bilden på papperet kunde komplettera min inre bild. Den berättade något mer eller något annat än vad jag kunde tänka ut.

En tredje anledning till vuxnas motstånd att skapa fritt kan vara rädslan för att få kontakt med mitt innersta väsen, de delar i mig som är äkta, mitt sanna jag – barnet inom mig – som jag oftast inte vågar se eller vill visa.

Detta påminner om vad som står i bibeln, Matt 18:3:  Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket”.

 

Tillit – mod

Som vi alla vet är en inre grundtillit nödvändig för att ett barn ska våga ta steget från modern och fadern ut i den okända världen. 

Jag skulle i det här sammanhanget vilja vända på det och säga:  En yttre grundtillit och känsla av förtroende – t ex i en grupp – är nödvändig för att en vuxen ska våga ta steget från yttervärldens välbekanta verklighet in till den inre världens okända område.

”Det behövs en hel del mod hos den vuxna människan för att leka, liksom det behövs mod för allt skapande. Att våga befinna sig i ovisshet och möta sig själv och andra utan förutfattade meningar.” (Ur Konstnärliga terapier – Bild, dans och musik i den läkande processen, Natur och Kultur 1999)

 

Lekområde – regression

När man vill få till stånd ett samspel mellan inre bilder och yttre bilder kan man skapa ett ”lekområde”.

Jag skulle gärna vilja låta dig som läser detta pröva en enkel fantasiövning här och nu. Det tar bara en minut. Du behöver någon som du känner förtroende för, en ”guide”, som kan läsa följande rader för dig, sakta, mening för mening:  

”Blunda. Föreställ dig nu en blomma. Du ser den framför dig – på avstånd eller nära. Du närmar dig blomman tills du är så nära att du kan känna dess doft och se, verkligen se, stjälken och bladen, kronbladens form och färger och blomställning. – – –  Så tar du farväl av din blomma och återvänder så småningom till det här rummet.”  

Beskriv gärna för din guide om hur din blomma såg ut.  En sån här inre bild kan – om man har tid och lust – ”översättas” till en yttre bild genom att man målar den. Om man vill kan man sedan skriva ner eller berätta för någon om tankar och känslor kring upplevelsen av blomman.

Detta är ett exempel på hur man kan skapa ett  ”mellanrum” mellan den inre och den yttre världen.

Den engelske barnläkaren och psykoterapeuten Donald Winnicot  kallade det här mellanrummet för lekområde. Det finns, menade han mellan mor och barn, men också mellan terapeut och klient.  (En nalle, en gemensam lek eller en målad bild blir så kallade övergångsobjekt.)

Kulturella aktiviteter – som teater och film, balett och konserter – men också gudstjänster med sitt rika symboliska språk – kan man säga finns i detta lekområde.

När vi som vuxna använder vår fantasi och leker och skapar, eller tar del av det som skapats, handlar det på ett sätt om en regression – tillbakagång till ett tidigare utvecklingsskede – till det lekfulla, förundrade barnets sätt att vara.

Det är karakteristiskt för den psykiskt mogna människan att kunna regrediera (t ex leka med sina barn, skapa olika saker, använda sin fantasi osv ) och hämta kraft – och sedan gå tillbaka till det mer ”vuxna”, verklighetsnära  beteendet.

Denna typ av skapande regression gäller också i högsta grad meditatörer och religiösa mystiker liksom även konstnärer, som regredierar till primära, kreativa, bildmässiga stadier i människans utveckling.

 

Bildskapande i grupp  

Tolka bilder

När man regredierar på det här sättet – t ex i bildskapande – innebär det att man lämnar ut sig själv. Mitt i skapandets glädje blir man naken, sårbar. Både omedvetet, förmedvetet och medvetet material projiceras i bilden. Bilden ”laddas upp” av mina tankar och känslor och blir en del av min inre verklighet, som kan delas av andra.

När vi berättar om våra bilder ger vi varandra gåvor. Vi befinner oss på ”helig mark”.  Därför måste man göra en grupp införstådd med att vara varsam, så att man inte sårar någon eller ställer alltför närgångna frågor.  Och  – och detta är viktigt – det är alltid den som har målat bilden, som själv tolkar sin bild. Om målaren inte har något emot det, kan andra gå in och kommentera – utifrån sig själva. Förhållningssättet ska i så fall vara detsamma som vid Montague Ullmans drömtolkning, där gruppdeltagarna får säga: ”Om detta vore min dröm / min bild, så skulle jag uppfatta den så här…”  Men drömmaren eller målaren har alltid tolkningsföreträde, och det är viktigt att lyssna på var och en, uppmärksamt och med inlevelse och respekt. –  En bild i taget ska få vara i fokus under den stund man avdelar till varje deltagare.

 

 Vad är det för mening med att måla den här inre världen?

Själva skapelseprocessen – att våga ge uttryck åt en inre upplevelse – kan verka befriande för oss. Det blir vad grekerna kallade ”katharsis” – rening.

De bilder vi skapar har ett budskap – till oss själva om oss själva. Om vi lyssnar och tar emot, kan vi få hjälp att utvecklas som människor.

 

 Användningsområden för bildterapi

*  Bildskapande har länge använts som en kompletterande terapimetod för psykotiska patienter,  och även tillfälligt psykiskt labila.  Det är välkänt.

*  Idag finns det ytterligare viktiga användningsområden för bildterapi, nämligen vid s k post-traumatisk stress, t ex för krigsdrabbade människor – både barn och vuxna.

* Bildterapi passar också för barn, ungdomar och vuxna, som blivit utsatta för sexuella övergrepp.

*  Bildskapande kan vara läkande och utvecklande också för människor som helt enkelt är intresserade av personlig utveckling. Frågor som Vem är jag? Vad vill jag? Vad tänker jag egentligen? Vad känner jag? dyker upp hos de flesta med jämna mellanrum.

* Ibland har vi också behov av att lite mer konkret stärka vårt självförtroende eller att bearbeta en aktuell kris. Det kan vara konkreta psykosomatiska symtom som tvingar oss att göra upp med oss själva och vår livssituation.

 

OH: Den kraschlandade fågeln + hoppet om nya vingar, ny energi

 

 Avslutning

Paolo Knill  var en av mina lärare under min utbildning i Uttryckande konstterapi 1987-91. Han förmedlade följande angående skapandets helande funktion:

–  Det är naturligt att känna rädsla, när vi gör en bild, därför att det handlar om själens djup, närhelst  vi målar.

–  Upplevelsen är helig, precis som bilden.

–  Våra bilder är manifestationer av det gudomliga.

–  Låt var och en finna sin egen väg. Vad som helst kan dyka upp. Ingenting är rätt eller fel.

–  Enligt ”the law system” bedöms man utifrån rätt – fel, fult – vackert, sjukt – friskt.

–  ”The healing system”  innebär däremot:  Det som är sant och meningsfullt, det ”rätta uttrycket” - det som stämmer för individen just i hans/hennes situation just nu  i skapelseögonblicket, det som är  ”äkta” – det är ”bra”, vackert = av god kvalitet.

De bilder vi skapar har ett budskap – till oss själva om oss själva. Om vi lyssnar och tar emot, kan vi få hjälp att utvecklas som människor.  ”Vår inre vishet blir synlig i bilder.”

Jag vill återigen påminna om, att det jag skrivit om här  - bildskapandet – naturligtvis också gäller de andra uttrycksmedlen inom konsten – dans, musik, poesi och drama – som lika mycket hör till Uttryckande konstterapins område.

 

/Paolo J Knill är en schweizisk vetenskapsman, konstnär, terapeut, lärare och musiker och har i många år levt och verkat i USA. Han var en av dem som på 1970-talet grundade det internationella nätverket för Expressive Arts Therapy./